idasvensson84

Nu kanske jag kommer låta som en Ida ni inte känner, eller kanske inte har träffat än, men jag kan inte låta bli att tycka och känna som jag gör.

Satt precis och tittade igenom en bilddagbok tillhörande en gammal klasskamrat från högstadiet. På den tiden var hon en av de "coola" tjejerna, som var snygg och smal och tog utrymme. Jag har inte träffat henne sen vi gick ut 9:an och jag hade inte kännt igen henne för ett par år sedan.
Grejen är att hon har gått igenom en period av depressioner, alkoholmissbruk och självskadande i form av att hon skurit sig i armarna hela vägen upp till axlarna. Hon blev även emo vid 20-21 års ålder (vem blir det efter 16?) och hade piercingar i ansiktet.
Nu verkar hon ha lämnat det stadiet och "blivit vuxen", och tydligen slutat med medicineringen också (det var en låååång lista piller).
Jag såg henne på Ica hemma i Alingsås i somras och hon undvek mig, precis som jag undvek henne. MEN! Hon har gått upp väldigt mycket i vikt och fått världens arsle... Jag kunde inte sluta stirra på henne!
Och jag skäms lite för att säga det, men jag skrattade faktiskt åt henne inombords. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite rätt åt henne. Hon var en av dem som skrattade i skolan när något sa något elakt om mig. Hon var en av dem som tyckte de var så jävla viktiga och hade näsan i vädret. Jag vet inte vilket ord som passar bäst, men "hämnd" är det enda jag kan komma på för att beskriva vad jag känner.
Nu vet jag ju att vem som helst kan må dåligt - jag kanske också behöver börja med antidepressiva nån gång. Man är inte en sämre människa för det.
Men på nåt sätt så känner jag mig så jävla mycket starkare än hon. Hon började på toppen och föll ner i botten. Jag började i botten och klättrade stadigt uppåt. Jag kan inte hjälpa att jag höjer näsan i skyn när jag ser henne. Så är det bara.


Det var bara det jag ville säga.
God natt, gott folk!