idasvensson84

Jag måste få ur mig det här innan jag grubblar ihjäl mig.

Jag kanske verkar vara en ganska glad person, med nära till skratt och som uppskattar roliga påhitt. Och det är jag. Det har jag alltid varit, och kommer förmodligen alltid vara.
Men just nu känner jag mig så jävla ensam. Min bästa vän bor i Borås, så vi pratar bara i telefon. Pippi har flyttat till Sundsvall, så vi ses inte så ofta. Jag och Melina umgås inte längre, så som det blir när man glider ifrån varandra. Jag är inte med i nåt av "gängen", klumparna med folk som ibland byter medlemmar, men alltid hänger ihop.
Förmodligen är det mitt eget fel att jag inte har några fler nära vänner, men jag blir så förbannat ledsen över att ingen ringer till mig och frågar om vi ska hitta på nåt eller om jag vill följa med på nåt skoj. Ingen ringer mig när det är spontan-fest. Sånt får jag ta reda på själv eller höra på av-vägar. Jag vet, det är ingen annans ansvar än mitt eget, jag kan inte kräva att nån tänker på mig hela tiden. Men ibland vore det roligt om nån faktiskt tyckte att jag borde vara med, att nån saknar mig.
Jag är och har alltid varit en person som gärna inte missar någonting. Jag vill vara med överallt, vilket inte är möjligt. Det finns ingen som vill ha med mig överallt. Det förstår jag också.
Det jag inte förstår, och som är det jag grubblar över mest, är varför ingen ringer mig. Är jag tråkig? Dum eller korkad? Beter jag mig illa? Är jag irriterande? Eller är jag helt enkelt bara förbisedd? Folk ser kanske över huvudet på mig, reflekterar inte över att jag är med och glömmer mig sen. (Jag vet, man kan inte tvinga på vänskap, man måste klicka och ha kul ihop.)

Hur som helst så ville jag bara berätta hur jag känner just nu. Det här är inte menat att starta nåt jävla pitty-party, alltså att folk ska tycka synd om mig eller börja höra av sig p.g.a. dåligt samvete. Tycka synd om mig gör jag så bra själv...
Det vore bara kul om jag också fick det där samtalet eller sms:et ibland.