idasvensson84

Satt idag och funderade tillbaka på en händelse från förra sommaren, då jag var hemma i Alingsås. Just denna kväll var jag och min plastsyrra på hotellet och festade. Vi hade roligt och pratade med många gamla vänner, eftersom vi båda sällan var där och syntes ute. En utav dessa gamla bekanta var en före-detta granne till plastsyrran, som även jag lekt med när vi var små. Malin heter hon. När syrran gick fram och hälsade på henne, sade även jag: "Hej Malin." Först trodde jag inte att hon hört mig, eller kanske t.o.m. inte sett mig, för hon reagerade inte. Så jag försökte igen: "Hej Malin!" med lite eftertryck. Till min stora förvåning upptäckte jag då att hon helt enkelt ignorerade mig! Hon vägrade titta på mig och låtsades som att jag inte ens var där.
Tjejen som hon var där med hälsade däremot artigt i hand och presenterade sig. Hon tittade lite konstigt på sin vän, men sa inget om det. Jag bara skakade på huvudet åt Malin och tänkte: "Nänä, skit i det, då, om du nu är så jävla viktig..." Något som min mamma lärt mig är att man hälsar alltid, oavsett vad man tycker om personen man hälsar på. Det hör till vanligt folkvett.

Senare på kvällen frågade jag syrran varför Malin betedde sig som hon gjorde. Då får jag höra att hon vid ett tidigare tillfälle sagt till syrran, när hon pratat om mig, att "hon är ju mobbad". Alltså jag.
"VA?!" Var allt jag kunde säga. Jag blev ärligt talat helt chockad. Duger det inte att prata med någon som blev lite mobbad i högstadiet? Är hon orolig att det ska smitta eller??
Jag blev aldrig så hårt mobbad som många andra blir, utan fick höra pikar ibland om min övervikt och att jag var lite lill-gammal.

Detta var alltså det som Malin grundade sin uppfattning om mig på. Jag kan ärligt talat inte förstå hur någon kan vara så inskränkt och osäker på sig själv att man lever kvar i rollen man fick/hade på högstadiet, när man är runt 21-22 år! Borde man inte vuxit lite sedan dess? Borde man inte ha lämnat det livet bakom sig?
Tydligen inte. Jag minns bara att jag blev så arg! Jag tänkte att om det faller sig så att hon kanske skulle följa med när syrran och jag t.ex. ska åka ut nånstans för att sola eller festa, så sitter inte jag i samma bil som henne. Desto mindre om det är jag som kör.

Senare insåg jag dock att det vore ännu roligare att utsätta henne för sina egna metoder. Fast omvänt. Att om man stöter på henne nån annan gång, typ krama om henne och säga högt: "Nämen, heeeej Malin! Det var längesen!" Hehe...
Ärligt talat skiter jag i henne. Jag har viktigare saker att bry mig om.

Tycker bara det är så tyyypiskt Alingsås. Så fort man sätter sin fot där nu, så inser man att folk som inte lämnat stan, har inte heller lämnat sina stereotyper bakom sig. Jävligt lustigt egentligen, att man inser hur många ljusår mer man har mognat jämfört med dom.

Det jag ville komma till med den här utläggningen är: Alla skiter! Både du och jag, kungen, Paris Hilton, Victoria Beckham och stackars Malin...
Sensmoralen: Du är lika mänsklig som alla andra! Tro inte att du är viktigare än någon annan.