idasvensson84

Jaha, då har man skaffat en sån här, då... Sån som man inte trodde att man skulle falla för trycket att ha. Men jag blev sugen när jag läste Stefans blogg, och tänkte "Varför inte?". Detta kunde ju vara ett bra tillfälle och en superb plats att ventilera lite tankar, känslor och en chans för mina vänner, både nära och de som vill lära känna mig lite bättre, att läsa vad som pågår i mitt hufvud och min vardag.

Pluggar gör jag, i Härnösand. Har varit här i ca 3,5 år nu. Det känns mycket längre. Ett helt liv har liksom hunnit passera sen jag flyttade från lilla stackars Alingsås till kylan. Mycket av den känslan kanske har att göra med att här har man tagit klivet från sen tonåring till "vuxen". Jag tycker mig ha mognat mycket, både tack vare miljö-ombytet, med nya vänner och allt vad det innebar, och att få ta hand om sig själv för första gången.
Jag tänkte på det häromdagen, (jag är en människa som funderar ganska mycket och ofta) att jag inte riktigt insett att jag faktiskt flyttat hemifrån, har en egen lägenhet, ekonomi och eget ansvar. Det slog mig då att jag bott i samma lägenhet sen jag kom hit, och att den fortfarande är mitt första alldeles egna hem, där jag får göra nästan precis vad jag vill, när jag vill. Det ska bli skönt att byta bostad snart. Har ju fått en lägenhet på Brännavägen, dit jag förflyttar mig nån gång i mitten/slutet på mars. Det är inte så långt ifrån där jag bor nu, men ombyte förnöjer, har jag alltid ansett.

Annars är jag en ganska positiv människa. Jag försöker ser det möjliga i nästan allt, inte det omöjliga. Det går inte att gå omkring här i livet och tänka på allt som är jobbigt och ledsamt hela tiden. Då mår man tillslut inte så bra, allt blir en pärs, och ingenting är roligt. Jag skulle aldrig överleva om jag vore så negativ som jag vet att några i min bekantskapskrets är. Dessutom blir man inte särskilt rolig att umgås med om man bara klagar och gnäller på allt. Jag håller mig helst ifrån sånt, för det drar lätt med mig ner.
Det är klart att jag ibland också bara gnäller och gnyr att allt bara är skit, men det brukar gå över ganska snart. Min mamma har lärt mig väl, vad det gäller inställningar till livet och att tänka positivt. Jag minns en plansch som min syrra hade på garderobsdörren i många år av min uppväxt. Många känner säkert igen den. Det var en bild på en tupp som vaknade upp till en leende sol och så var det en punktlista över positiva saker som man skulle tänka på under dagen. "Tänk positivt" är jag ganska säker på att överkriften var (konstigt va?). Jag försöker se den framför mig när det går lite trögt ibland.

Jag tror att folk upplever mig som en ganska glad människa. För det är jag oftast. Jag har alltid nära till skratt, och uppskattar när folk är roliga, utan att det blir för ansträngt. Ett asgarv nån gång ibland är aldrig fel. Ibland kan jag komma på mig själv (säkert som många andra) med att jag ler för mig själv, eller till och med börjar skratta, åt ett roligt minne, som någon gång då någon sa nåt riktigt roligt och man inte kunde sluta skratta. Det tror jag är nyttigt. Tänk tillbaka på roliga stunder, skratta åt det där skämtet eller den där händelsen igen, och du mår genast bättre!

Ibland kan jag komma på mig själv med att undra hur andra ser och uppfattar mig. När de tänker på mig, vad får de för känslor? Uppfattas jag som en glad och trevlig person, eller? Är jag en sån som bara är irriterande? Har jag gjort nåt vid något tillfälle som de stör sig på eller minns med avsmak? Det skulle vara intressant att veta.
Jag är en ganska känslig person innerst inne, som är mycket beorende av vad andra tycker om mig, och jag blir lätt sårad om någon har negativa åsikter om mig. Men med åren har jag blivit lite bättre på att ta kritik mot min person, och jag tror mycket av det grundar i mina år i PM. Där var man ibland i luven på varandra, sällan på allvar, men ofta som "syskon-bråk". Att ge kritik i stressade och pressade situationer är sällan bra, och den som får kritiken är ofta känsligare just p.g.a. dessa omständigheter.

Jag är också en ganska öppen person. Det finns inte mycket om mig som absolut ingen vet. Däremot finns det vissa saker som bara mina allra närmaste vet om. Men dessa saker är inte så många. Jag har alltid varit öppen och gärna berättat högt och vidt om mig själv (ibland för ointresserade öron och himlande ögon. "Nu börjar hon igen..."), och anser mig vara en person som har en inbyggd tillit till nästan alla. Jag tror på den goda människan i varje individ jag möter, om de inte bevisar motsattsen på något sätt. Riskerna med min inställning är väl att man kan bli väldigt besviken, och det har hänt mig nån enstaka gång.


Som ni märker har jag många tankar i min lilla knopp, och det skulle ta ytterligare sid-meter innan jag skrivit ner alla. Så jag lämnar resten till en annan gång. Jag hoppas att någon orkar läsa! ;-D

Ikväll är det rep med spexet! Egentligen behöver jag inte direkt vara där, men det är roligt! Och man kan ju faktiskt missa nån viktig info om man inte kommer... Eller så är det bara min lite maniska rädsla att missa något kul (som har lugnat ner sig ordentligt på senare år). Mer om det en annan gång, som sagt!

Over and out.