Min övervikt, steg för steg.
Det börjar ganska oskyldigt, i samband med puberteten. Man tittar sig i spegeln och ser inte så stora förändringar. Man bryr sig inte så mycket när man är runt 11 år. Livet latjar på ändå.
När man sen tittar på klassfotot i 6:an och inser att man faktiskt är annorlunda än de andra tjejerna i klassen, börjar man undra. Är det så här jag ser ut? Är det så här andra ser mig?
Man snyftar lite hos mamma, som säger att man bara "har tjock benstomme". Hej Cartman. Det riktigt lustiga är att man verkligen tror på det också. För allt mamma säger är sanning och riktigt.
Efter detta kommer förnekelsen. Man är "lite mullig", inte tjock. Tjock är ett fult ord. Det betyder att man är ful och lite äcklig om man kallar sig tjock. Nä, tjock är man inte.
Det där "lite mullig" försöker man sedan trösta sig med en ganska lång period. I alla fall genom hela högstadiet.
Däremot kommer det såklart stunder då man står framför spegeln i skolans omklädningsrum, eller lyssnar på en diskussion mellan tjejerna i klassen, då man utbrister "jag är tjock" eller "usch, vad tjock jag är". Då kommer alltid de obligatoriska, mesiga "näää, det är du inte alls!" eller "näe, kolla här på mig då!" *nyper tag i lite skinn på magen*
Yeah, right...
Efter det kan det låta lite hur som helst. Ibland är man nöjd med hur man ser ut, ibland är man fetast i världen. Det beror på dagsformen.
Jag vet att jag skrivit här tidigare att jag kommer på mig själv ibland med hur jag egentligen ser ut och blir lite förvånad över att jag inte var smalare. Det tyder nog på en ganska god självbild.
Detta händer fortfarande, men inte lika ofta.
Kanske beror det på att det är sommar, då alla andra tjejer går omkring i kort-kort, medans jag knappt kommer i mina fula arbetsbyxor i herr-storlek 52. Dessutom kan jag inte ha kjol utan leggings under, för då får jag så småningom skavsår på insidan av låren när det är varmt och svettigt. Gissa om jag gillade mina leggings när det var 30 gradig värme nyss.
Nä.
Så nu har jag bestämt mig. Jag vill inte behöva tänka på vad jag kan eller inte kan ha på mig, bli svettig för minsta lilla eller må dåligt när jag provar byxor. Jag vill inte längre. Man orkar bara så mycket innan man knäcker helt, antingen åt ena eller andra hållet.
Jag valde det bättre hållet. Jag ska fanimej gå ner i vikt nu. Inte snabbt eller så. I lugn takt, så att man inte skadar sig eller går upp allt igen.
Nu ska fan spegel-jäveln få se att jag också kan! Nästa sommar ska jag vara minst 15 kilo lättare.
Håll tummarna för mig!
Jag kommer nog behöva allt stöd jag kan få :)
När man sen tittar på klassfotot i 6:an och inser att man faktiskt är annorlunda än de andra tjejerna i klassen, börjar man undra. Är det så här jag ser ut? Är det så här andra ser mig?
Man snyftar lite hos mamma, som säger att man bara "har tjock benstomme". Hej Cartman. Det riktigt lustiga är att man verkligen tror på det också. För allt mamma säger är sanning och riktigt.
Efter detta kommer förnekelsen. Man är "lite mullig", inte tjock. Tjock är ett fult ord. Det betyder att man är ful och lite äcklig om man kallar sig tjock. Nä, tjock är man inte.
Det där "lite mullig" försöker man sedan trösta sig med en ganska lång period. I alla fall genom hela högstadiet.
Däremot kommer det såklart stunder då man står framför spegeln i skolans omklädningsrum, eller lyssnar på en diskussion mellan tjejerna i klassen, då man utbrister "jag är tjock" eller "usch, vad tjock jag är". Då kommer alltid de obligatoriska, mesiga "näää, det är du inte alls!" eller "näe, kolla här på mig då!" *nyper tag i lite skinn på magen*
Yeah, right...
Efter det kan det låta lite hur som helst. Ibland är man nöjd med hur man ser ut, ibland är man fetast i världen. Det beror på dagsformen.
Jag vet att jag skrivit här tidigare att jag kommer på mig själv ibland med hur jag egentligen ser ut och blir lite förvånad över att jag inte var smalare. Det tyder nog på en ganska god självbild.
Detta händer fortfarande, men inte lika ofta.
Kanske beror det på att det är sommar, då alla andra tjejer går omkring i kort-kort, medans jag knappt kommer i mina fula arbetsbyxor i herr-storlek 52. Dessutom kan jag inte ha kjol utan leggings under, för då får jag så småningom skavsår på insidan av låren när det är varmt och svettigt. Gissa om jag gillade mina leggings när det var 30 gradig värme nyss.
Nä.
Så nu har jag bestämt mig. Jag vill inte behöva tänka på vad jag kan eller inte kan ha på mig, bli svettig för minsta lilla eller må dåligt när jag provar byxor. Jag vill inte längre. Man orkar bara så mycket innan man knäcker helt, antingen åt ena eller andra hållet.
Jag valde det bättre hållet. Jag ska fanimej gå ner i vikt nu. Inte snabbt eller så. I lugn takt, så att man inte skadar sig eller går upp allt igen.
Nu ska fan spegel-jäveln få se att jag också kan! Nästa sommar ska jag vara minst 15 kilo lättare.
Håll tummarna för mig!
Jag kommer nog behöva allt stöd jag kan få :)
Kommentarer
Postat av: anna
Vackra ida, jag håller tummarna! Hoppas du har det bra där hemma, när kommer du tillbaka till Härnösand?
Postat av: Martina
märker att du har hunnit uppdatera massor (3 inlägg) sen jag kikade in sist! JAg håller självklart tummarna för dig! och följer gärna med och tränar när du kommer tillbaka till hsand? =) kramar
Postat av: IdaS
Anna: Tack :) Jodå, jag har det bra här hemma! Jag kommer tillbaka runt sista augusti. Börjar nya kursen redan den 1:a igen... pust
Martina: Hehe, självklart får du följa med och träna med mig! Men vi får se hur mycket jag kommer hänga på spegeln... Tänkte köpa mig en maskin att ha hemma, nämligen! Vi får prata mer om det när vi ses nästa gång ;)
Kram på er båda!
Trackback
